Long time no see

Long time no see

Ber så hemskt mycket om ursäkt för extremt dålig bloggning. Det här är inte likt mig att putta bort bloggen. Men har försökt vara aktiv på sociala medier, så ni har nog inte missat så mycket om ni följer mig på Instagram, framförallt. Men nu är dagen här då jag äntligen får och hinner skriva av mig lite, innan jag börjar jobbet. Släppte ut hästarna i morse så jag var uppe i tid och ska nu blogga lite och sedan göra mig klar för jobbet, 8.30-17.00 jobbar jag idag.

LÖRDAG 11 MAJ 2019
Har helt glömt av att skriva om ridpasset i paddocken i lördags, alltså lördag den 11 maj. Jag och Sofia red iväg till paddocken och det var faktiskt årets första pass i paddocken på stångbett för mig och Bubblan. Då kan man ju undra varför jag anmält mig till en C nivå tävling där jag får tävla på stångbett, när jag bara ridit med det en gång i år, haha. Kanske har ridit med det någon mer gång men det har jag nog allt förträngt i så fall.

Passet började helt okej och slutade i rena rama pannkakan. Kändes inte alls bra. Red mesta delen på en hand för att träna på det och Bubblan tyckte mest det var roligt att gå som en kamel och bara kasta sig framåt. Ingen takt, ingen känsla, allt var som bort blåst. Tråkigt att ha den här känsla på ett ridpass så här två veckor innan premiären på tävlingsbanan för i år. Men, men det finns inte så mycket att göra åt, jag får ta med mig det som gick bra och det som gick dåligt till nästa ridpass i paddocken och försöka bli bättre och tänka efter vad jag gör och hur Bubblan gör.

Men inget roligt ridpass om vi säger så, inte nöjd alls med det. Vilket har gjort mig ännu mer nervös inför tävlingen den 26 Maj. För mig är tävling nästan på liv och död, nej men seriöst, jag är uppvuxen med att tävling det anmäler man sig till när träningarna går klockrent, allt sitter och man är duktig och kan leverera på tävling. Det är blodigt allvar. MEN så är det självklart inte, eller det BEHÖVER inte vara så. Men min hjärna säger det åt mig. Det skulle vara oacceptabelt för min hjärna om vi typ diskar oss i klassen. Förstår ni vad jag menar? Jag jobbar stenhårt på min prestationsångest och att ens sätta foten på en tävlingsbana då jag blir så nervös, så jag mår illa och kissar var femte minut. Förra året gick det faktiskt bra med nervositeten, nu är den tillbaka och den måste jobbas bort. Klart det är bra att vara lite nervös, men inte så här mycket som jag faktiskt blir. Men jag litar på Bubblan och han brukar faktiskt själv gå in i ett tävlingsmode och går som en klocka (förhoppningsvis). Håller tummarna för det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *